prastlina

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

*****

Kommer ni ihåg att det var ett stort klimatmöte i Köpenhamn i december förra året? Det har ju gått ett tag sedan dess, men jag kommer aldrig att glömma detta klimatmöte, för jag var faktiskt där. På ett torg i ett vintrigt och kallt Köpenhamn samlades tusentals människor för en stor manifestation som utmynnade i en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan med kristna från i stort sett hela världen.

Stämningen var hoppfull, glad och beslutsam. Nu, det är nu eller aldrig som klimatmålen måste skärpas. Som vi alla vet blev det inte så mycket med förhandlingarna, och målen som man satte upp var i sammanhanget ingenting annat än ett stort skämt.

Ändå kommer jag inte att glömma klimatmötet och manifestationen på torget, och jag skulle vilja berätta varför. Den store kyrkoledaren Desmond Tutu var där, en fantastisk människa och otroligt karismatisk talare, och han talade om vårt ansvar som människor och som kristna. Och han sa ”tror ni att ni är på den vinnande sidan?” Och vi ropade, alla tusentals ropade ”Ja!” ”Tror ni att ni har rätten på er sida? Tror ni att ni har rättvisan på er sida? ”Ja, ja!” ”Tror ni att ni har Gud på er sida?” ”Ja!”
Desmond Tutu log, plirade med ögonen och sa: ”Gud, vi är på din sida! Kom igen Gud, gör någonting! Och Gud säger: ja, jag kommer att göra någonting, och jag kommer att ha alla er som medarbetare för att arbeta med mig för att göra detta till en bättre värld.”

Där och då, bland alla dessa engagerade människor, var det inte svårt att känna att det här kommer att funka. Vi kan rädda jorden! I min dagbok den kvällen skrev jag: ”Den som inte tror sig om att kunna rädda världen gör det inte heller.”

I början på veckan när jag läste episteltexten, fastnade jag för orden ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”. Jag tänkte på alla dem som drabbats av översvämningarna i Pakistan eller av bränderna i Ryssland. Naturkatastrofer orsakade av klimatförändringarna. Inte bara människor, utan också djur och växter drabbas av ett oerhört lidande. Och jag fick oerhört dåligt samvete när jag tänkte på det här. Klimatångest, kallas det visst för, ett vedertaget begrepp numera. Jag är ju bara människa, så liten och maktlös. Och jag gör så väldigt lite för att förändra världen.

I det perspektivet kommer temat för helgen som nu väntar som en skänk från ovan. Friheten i Kristus. Frihet, inte från Gud eller världen, utan till Gud och världen. Det är vad Kristus har gett oss. Frihet. Gud kommer aldrig att anklaga oss för våra tillkortakommanden. De är förlåtna en gång för alla. Vi behöver inte känna dåligt samvete, inte känna tyngden av skuld på våra axlar. Vi kan räta på oss, och ta tag i det som behövs göras för att svara på ropet från Skapelsen.

Världen är sjuk i feber, det råder det ingen som helst tvekan om. Stora förändringar behövs göras, det står helt klart. Men drivkraften till de här förändringarna kan inte vara klimatångest eller dåligt samvete. Sånt ger oftast inte särskilt mycket energi till att göra någonting.

Istället tror jag att vi behöver en smula hybris. Vi behöver tro oss kapabla att faktiskt förändra världen. Små steg för en också framåt. Och den största drivkraften, den tror jag att Desmond Tutu gav oss i sitt tal. Gud kallar dig att vara hans medarbetare för en bättre värld. Vårt svar, i kärlek och tacksamhet för Gud och Guds fantastiska skapelse, är att använda vår frihet i Kristus till att faktiskt förändra världen. Den som tror sig kunna förändra världen gör det också. Vi kan!

Markus 9:1-13

Han är väl för rolig, Petrus? Jag kan inte låta bli att skratta åt den tafatta repliken "det är bra att vi är här, skall vi bygga hyddor åt er?" Sett med nutida ögon blir det kanske en ännu konstigare sak att föreslå, än det var då. Petrus försöker passa in det som sker i en av de judiska högtiderna, lövhyddohögtiden. Men även i dåtidens kontext var det här säkert en komisk replik, många har nog genom tiderna skrattat lite och skakat på huvudet åt Petrus. Där står de inför Jesus, som skiner i sin vita dräkt, tillsammans med Mose och Elia. En sann uppenbarelse där mitt framför de tre lärjungarna på berget.

Det påminner mig om den tecknade versionen av Askungen som vi kan se på julafton, när mössen visar Askungen den vackra balklänningen som de har sytt. Garderobsdörrarna öppnas, alla hurrar, det är ett magiskt ögonblick, och så säger en stackars förvirrad mus: "Öh öh, ha den äran". För mig är det lite samma sak när Petrus frågar Jesus om lärjungarna skall bygga hyddor åt dem. Jag vill nästan säga som den andra musen i sagan, som puttar på sin kompis och säger: "Nej, nej, dumsnut!" Nej, Petrus, var tyst nu för en gång skull, och låt ögonblicket få tala för sig självt. Låt dig bli överväldigad, ta in och försök inte förklara! 

Men faktum är att Petrus gör något som jag tror att vi är väldigt bra på lite till mans: han försöker passa in det oförklarliga i tillvarons logiska mönster.

För några år sedan ville jag skriva en uppsats inom religionspsykologi. Den skulle handla om religiösa uppenbarelser, och jag ville intervjua så många som möjligt som hade varit med om något sådant. Men det blev ingen uppsats, eftersom det var stört omöjligt att få någon att prata om sin upplevelse. Jag tror att de var rädda för att jag skulle försöka förklara det de varit med om med hjälp av psykologiska förklaringsmodeller. Och om det gick att förklara på det sättet, skulle det inte längre vara giltigt. Upplevelsen skulle förlora sin magiska glans.

Och kanske är det så. Inom den kristna mystiken säger man att en Gudsupplevelse inte går att prata om, eftersom den rör sig utanför orden. Varje försök att beskriva det man varit med om skulle omedelbart förminska händelsen, eftersom orden inte räcker till. Och kanske är det klokt att spara på orden när det handlar om Gud och Guds närvaro, för när man försöker beskriva, ligger det också nära till hands att försöka förklara. Och kanske därmed förminska. Eller?

Jag tror att vår tillvaro har många dimensioner. Det som är sant på ett plan kan vara lika sant på ett annat. En vän till mig säger att han bara behöver titta på sin hand för att se ett Gudsbevis. Hur skulle något så intrikat och väl uttänkt som en fungerande hand, där signaler blixtsnabbt går från hjärnan ut i nervbanorna så att små, små ben och muskler kan göra såhär (knyt och sträck handen), hur skulle det kunna fungera utan att det finns en Skapare, en Gud? Ja, det kan väl vem som helst som är insatt i fysionomi svara på, rita upp scheman och förklaringar och så har vi förklarat - och förminskat - handen till ett mekaniskt och biokemiskt redskap. Eller? Måste det ena utesluta det andra? Måste en naturvetenskaplig förklaring vara sann på bekostnad av den teologiska förklaringen? Jag tror inte det. Jag tror att Gud har skapat också naturlagarna som styr vårt universums rörelser och utveckling.

Jaha, vad har då det här resonemanget att göra med dagens evangelium, undrar ni kanske. Jo, för mig handlar den här söndagens texter om seende och perspektiv. Och det befriande budskapet är att jag inte måste förklara allt. Jag måste inte göra som Petrus. Jag kan få ana Gud i blommorna på balkongen, i fågelkvittret på Ränneslätt, i mina egna hjärtslag, och det får vara så. Det spelar ingen roll att allt går att förklara, jag måste ändå inte göra det.

En enda sak måste jag, och vill jag, göra: och det är att följa Guds röst till lärjungarna där på förklaringsberget: detta är min älskade Son, lyssna till honom. Lyssna, inte förklara eller bortförklara eller förminska. Vi är alla kallade att lyssna till Jesus. Och jag tror att om vi gör det, även om vi ibland blir lika förvirrade som Petrus, så kan det hända att Guds härlighet smyger sig på oss när vi minst anar det och styrker oss på vår livsväg. Och Guds härlighet, den kan vi ana överallt. Det handlar om seende och perspektiv.

I en småstad bodde en mycket fattig flicka. Hon hade förlorat sin far, och hon och hennes mor var helt beroende av varandra. De lyckades nätt och jämnt skrapa ihop til brödfödan genom att utföra handarbeten. Flickan hade fruktansvärda mindervärdeskomplex eftersom hon aldrig hade kunnat köpa några fina kläder eller smycken.

Den julen då flickan var arton år gjorde modern något som hon aldrig hade gjort förut. Hon gav sin dotter en portmonä med pengar i och sa åt henne att köpa en present åt sig själv.

En sådan gåva var mer än flickan någonsin hade vågat drömma om, men hon saknade alltjämt mod att visa sig på stadens gator. När hon traskade iväg mot butikerna med portmonnän i ett fast grepp smög hon fram längs husväggarna och var noga med att hålla sig ur vägen för folk.

När hon gick där kunde hon se att alla hon mötte hade ett bättre liv än hon, och hon beklagade sig i tysthet: jag kan inte gå omkring här med högburet huvud, jag är den trasigaste flickan i staden. Då fick hon syn på den ynglig som hon i hemlighet beundrade mer än någon annan, och hon undrade dystert vem han skulle gå med till den stora balen som skulle hållas samma kväll.

Till slut, efter att ha slingrat sig fram och undvikit folk så gott hon kunde, kom hon fram till butiken. Så fort hon kom in fick hon syn på något: en korg med väldigt vackra hårspännen. Medan hon stod där alldeles omtöcknad sa affärsbiträdet: "vilket vackert lingult hår du har! Pröva att sätta en ljusgrön blomma i det - det kommer att bli fantastiskt." Flickan kikade på prislappen. Blomman skulle kosta nästan allt hon ägde. "Ta inte fram den", sa hon, "jag har ändå inte råd med den." Men biträdet hade redan fäst spännet i hennes hår.

Biträdet hämtade en spegel och höll upp den framför flickan. När hon såg sig själv i spegeln häpnade hon. Så hade hon aldrig tidigare sett sig själv - hennes ansikte lyste av hälsa och skönhet, och det var som om blomman hade förvandlat henne till en ängel. Utan att tveka en sekund tog hon fram pengarna och köpte blomman. Yr av ett slags upphetsning som hon aldrig känt förr tog hon emot växeln, vände sig om och rusade iväg, men krockade då med en äldre man som just kom in i butiken. Hon tyckte sig höra att han ropade något efter henne, men hon brydde sig inte längre om sådant, hon störtade bara ut. Hennes fötter vidrörde knappt marken där hon sprang.

Innan hon hann tänka efter hade hon sprungit hela vägen fram till stadens huvudgata. Hon märkte att folk sneglade förvånat på henne och hörde att de pratade om henne. Någon sa: "inte visste jag att det fanns en så vacker flicka i staden. Vems dotter är hon?" Återigen mötte hon pojken som hon i hemlighet var fäst vid och till hennes förvåning ropade han åt henne att stanna. Han kom fram till henne och sa: "Skulle du vilja göra mig den äran att gå med mig på balen?" Flickan blev vild av glädje! Hon tänkte: för en gång skull skall jag verkligen slå mig lös - jag går tillbaka och köper något mer för växelpengarna. Och så sprang hon tillbaka till butiken som i ett glädjerus.

När hon steg in log den gamle mannen genast mot henne. "Jag visste väl att du skulle komma tillbaka! Du tappade ju din blomma när du sprang ihop med mig alldeles nyss. Jag har stått här och väntat på att du skulle komma tillbaka och hämta den."

Ur "Kinesisk visdom från hjärtat" av Yu Dan

"När jag nu har detta hopp kan jag uppträda med stor frimodighet och gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut. Och deras förstånd blev förstockat, ty ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp, och den lyfts inte bort eftersom det är genom Kristus den försvinner.

Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." (2 Kor 3:12-18)

Där Herrens Ande är, där är frihet. Är det inte ett underbart budskap? Frihet är nog ett av de vackraste orden som finns. Ett annat, närbesläktat, ord möter oss också i texten - frimodighet. Frihet och frimodighet hör samman, den som är fri vågar också vara frimodig.

Den här texten får mig att tänka på något som Dag Hammarsköld skrivit, nämligen det här:

Vad du måste våga: att vara dig själv.

Vad du kunde vinna: att livets storhet speglades i dig

För mig handlar Kristi förklarings dag om seendet, om att byta perspektiv och vara öppen för att se tillvarons djupare aspekter. En av de aspekterna är just friheten. Vi är fria - egentligen. Oavsett hur det känns, oavsett om vardagens grå slöja visar oss något annat. Lyft bort den slöjan, och du kommer att märka att du är fri.

För den som vänder sig till Herren, tas slöjan bort, skriver Paulus. Jag vet inte om han menar att detta klarseende är ett slags permanent tillstånd. För mig är det inte så. Jag kan överväldigas av det kristna budskapet, få ett sådant där riktigt Halleluja-moment där tillvarons djup och skönhet syns klart, men det varar inte för evigt. Kanske kan vår strävan vara att  nå ett evigt, obeslöjat tillstånd, men i så fall tror jag att det är ett livslångt projekt. För mig är klarseendet något som jag kan återvända till, gång på gång. Jag vill att det skall kunna vara så ofta. För när tillvarons grå slöja lyfts bort, och jag ser klart att jag är fri, ser jag också att jag inte behöver vara rädd. Jag vågar vara frimodig. Frihet och frimodighet hör samman. Vad du måste våga: att vara dig själv. Vad du kunde vinna: att livets storhet speglades i dig. Du är fri! Våga frimodigheten!

Gud, tack för att du har gett oss jorden,

vårt hem i kosmos.

Tack för att du med sköra trådar har vävt samman

dess sköna väv av fruktbara jordar,

friska vatten, dansande vindar, djur och människor.

Öppna våra ögon för din närvaro i trädens sus, humlans surrande, i barnens skratt och blommornas dofter.

Hjälp oss att förstå och bejaka att du alltid är nära.