prastlina

I en småstad bodde en mycket fattig flicka. Hon hade förlorat sin far, och hon och hennes mor var helt beroende av varandra. De lyckades nätt och jämnt skrapa ihop til brödfödan genom att utföra handarbeten. Flickan hade fruktansvärda mindervärdeskomplex eftersom hon aldrig hade kunnat köpa några fina kläder eller smycken.

Den julen då flickan var arton år gjorde modern något som hon aldrig hade gjort förut. Hon gav sin dotter en portmonä med pengar i och sa åt henne att köpa en present åt sig själv.

En sådan gåva var mer än flickan någonsin hade vågat drömma om, men hon saknade alltjämt mod att visa sig på stadens gator. När hon traskade iväg mot butikerna med portmonnän i ett fast grepp smög hon fram längs husväggarna och var noga med att hålla sig ur vägen för folk.

När hon gick där kunde hon se att alla hon mötte hade ett bättre liv än hon, och hon beklagade sig i tysthet: jag kan inte gå omkring här med högburet huvud, jag är den trasigaste flickan i staden. Då fick hon syn på den ynglig som hon i hemlighet beundrade mer än någon annan, och hon undrade dystert vem han skulle gå med till den stora balen som skulle hållas samma kväll.

Till slut, efter att ha slingrat sig fram och undvikit folk så gott hon kunde, kom hon fram till butiken. Så fort hon kom in fick hon syn på något: en korg med väldigt vackra hårspännen. Medan hon stod där alldeles omtöcknad sa affärsbiträdet: "vilket vackert lingult hår du har! Pröva att sätta en ljusgrön blomma i det - det kommer att bli fantastiskt." Flickan kikade på prislappen. Blomman skulle kosta nästan allt hon ägde. "Ta inte fram den", sa hon, "jag har ändå inte råd med den." Men biträdet hade redan fäst spännet i hennes hår.

Biträdet hämtade en spegel och höll upp den framför flickan. När hon såg sig själv i spegeln häpnade hon. Så hade hon aldrig tidigare sett sig själv - hennes ansikte lyste av hälsa och skönhet, och det var som om blomman hade förvandlat henne till en ängel. Utan att tveka en sekund tog hon fram pengarna och köpte blomman. Yr av ett slags upphetsning som hon aldrig känt förr tog hon emot växeln, vände sig om och rusade iväg, men krockade då med en äldre man som just kom in i butiken. Hon tyckte sig höra att han ropade något efter henne, men hon brydde sig inte längre om sådant, hon störtade bara ut. Hennes fötter vidrörde knappt marken där hon sprang.

Innan hon hann tänka efter hade hon sprungit hela vägen fram till stadens huvudgata. Hon märkte att folk sneglade förvånat på henne och hörde att de pratade om henne. Någon sa: "inte visste jag att det fanns en så vacker flicka i staden. Vems dotter är hon?" Återigen mötte hon pojken som hon i hemlighet var fäst vid och till hennes förvåning ropade han åt henne att stanna. Han kom fram till henne och sa: "Skulle du vilja göra mig den äran att gå med mig på balen?" Flickan blev vild av glädje! Hon tänkte: för en gång skull skall jag verkligen slå mig lös - jag går tillbaka och köper något mer för växelpengarna. Och så sprang hon tillbaka till butiken som i ett glädjerus.

När hon steg in log den gamle mannen genast mot henne. "Jag visste väl att du skulle komma tillbaka! Du tappade ju din blomma när du sprang ihop med mig alldeles nyss. Jag har stått här och väntat på att du skulle komma tillbaka och hämta den."

Ur "Kinesisk visdom från hjärtat" av Yu Dan