prastlina

Idag har jag haft min första OSTÖRDA sovmorgon sedan början på juni! Himmelskt att inte vakna av dånande byggarbetsplatsoljud. Sov till halv tio, sedan till stallet och en kort runda i skogen på en fjantig liten ponny som var rädd för allt men som hoppar bra. Ikväll kommer äntligen Martin hem, vi får väl se hur länge han stannar hemma den här gången. Jag vet i alla fall en hund som kommer att bli tokig av glädje.

Annars är det lugnt, är lite frösen och skösen och har inte precis lust med någonting. Särskilt inte att packa ur huset. Den som vill byta liv med mig nästa vecka är välkommen att höra av sig! Man kan få ett gammalt ostämt piano som tack för besväret.

Här är min pålle! Fast hon brukar se bättre ut än så - men Pippilotta och jag är ungefär lika fotogeniska det vill säga NOT AT ALL. Efter ytterligare en artikel i Smålandstidningen har jag insett att det är hög tid att göra något åt håret. Men vad? Gå till frisör? Nja, det kostar för mycket. Får nog be Martin gå lös med saxen igen.

Idag började min semestervecka, vilken skall tillbringas med att flytta ut ur huset för gott. Är en smula vemodigt, men skönt också. Ser mycket fram emot att få ett matbord att sitta vid och en normalstor gryta att laga mat i. Och kaffebryggaren! Hur korkad får man bli när man glömmer bort att packa ner den?!?!?!

Har försökt att gå ur Facebook idag, men det låter sig liksom inte göras. Om någon vet hur man avslutar sitt konto, så tala gärna om det. Har också varit hos veterinären med Saga, vilket gjorde mig 1450 kronor fattigare och inte ett skit klokare. Kul att åtminstone hunden tycker att det är mysigt att gå till doktorn. Hon ger vacker tass när det skall tas blodprov och viftar på svansen. Dags att laga morgondagens lunch! Ha det bra alla mina två följare!

Någon i hopen sade till Jesus: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig." Han svarade: "Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?" Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar." Sedan gav han dem en liknelse: "En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: 'vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.' Han sa: 'Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig." Men Gud sade till honom: 'Din dåre, inatt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."

Idag handlar det om något som är riktigt fult. Riktigt tabubelagt. Något som vi inte gärna pratar om, och än mindre frågar om. Det handlar om pengar. Om att vara rik. Och om att vara fattig.

Jag tror mig veta något om hur det är att inte ha pengar. Hur det är att vara riktigt fattig. Att få välja mellan mjölk till frukostgröten eller kollekt till gudstjänsten, för det är flera dagar tills studielånet kommer nästa gång. Att dela den sista müslin med min lilla kanin Abbe, eftersom jag inte har råd med kaninmat. Ändå är denna slags fattigdom ingenting mot hur många andra har det. Egentligen vet jag nog inte mycket om hur det är att vara riktigt fattig.

Jag tror mig veta något om hur det är att ha pengar. Hur det känns när det faktiskt finns en hel del kvar i slutet av månaden, pengar som jag inte behöver lägga på någonting viktigt utan kan spara eller dela med mig av. Eller unna mig ett par riktigt bra och snygga vinterstövlar. Ändå är denna slags rikedom ingenting mot hur många andra har det. Egentligen vet jag nog inte mycket om hur det är att vara riktigt rik.

Såhär är det nog för de allra flesta. Det är knapert ibland, ganska bra ibland. Men finns det någon som aldrig har drömt om en ordentlig lottovinst? Kunna unna sig riktigt ordentligt. En ny bil. Ett fint hus. En lång resa. Eller kanske lite mer givmilt: kunna betala barnens skulder. Eller ordna något för den där vännen som haft det så svårt. Eller starta ett barnhem i Thailand eller något annat som gör gott. Vi har nog lite till mans en lång lista på saker som vi skall ordna med om den där lottovinsten faller ut.

Ja, pengar är en möjliggörare, det går inte att komma ifrån. En möjliggörare och en drivkraft, och det är inte fel. Jag tror inte att det är det som Jesus opponerar sig mot i texten. Kanske är det snarare det som pengar kan göra med oss när det är pengarna som äger oss istället för tvärtom, kanske är det vad Jesus inte tycker om.

Många har säkert hört den där sången som har en refräng som går "ja se pengar, det är bekymmer för fattig och för rik". Vilken klok text! Tänk dig en riktig Krösus som håller hårt i vartenda öre, som är så fäst vid det han eller hon äger att ingenting går före. Sådan kan man bli ibland. Om det trillar in lite extra någon gång, vill man ju att det skall vara länge.

Och tänk dig den som ingenting har, som kanske precis klarar hyran och som inte har utrymme för att unna sig det som andra tar för självklart: ett biobesök, en god middag eller ett par bekväma skor. Så kan det ju också vara ibland, och längtan efter det där som förgyller vardagen kan bli till en besatthet.

I båda dikena är man ägd av pengarna, vare sig man har dem eller inte så är de ens enda fokus.

Vad har allt det här med tron att göra då? Gud bryr sig väl inte om hur mycket eller lite jag tjänar?

Nej, kanske inte. Kanske lägger sig inte Gud i sådana detaljer, jag vet inte. Men i texten som vi just hörde finns en varning: se upp så att du inte håller så hårt om ditt eget att det blir det viktigaste du har. Se upp så att du inte tappar fokus från det som är viktigt!

I texten genljuder också klangen av ett annat Jesusord: gör er inga bekymmer. Bekymra er inte över mat att äta eller kläder att ha på kroppen. Lita på att Gud kommer att sörja för dig!

Vi talar om förtröstan, om överlåtelse. Av all slags överlåtelse som finns, tror jag att detta är den största utmaningen: att våga lita på att det materiella ordnar sig. Att inse att pengar kommer och går, förutsatt att vi inte håller så hårt i dem att de kväver oss. Så levde ju också Jesus: han var fattig men bekymrade sig inte så mycket om det och litade på att det materiella liksom skulle ordna sig på vägen. Och det gjorde det ju också, Jesus fick hjälp av sina vänner.

Det är svårt att be om hjälp ibland. Stoltheten sitter liksom i vägen. Jag säger bara, och ni får ursäkta uttrycket: skit i den stoltheten! Förvägra inte din medmänniska chansen att hjälpa dig om du har det svårt någon gång! Den medmänniskan får ju vara Guds medhjälpare genom att dela med sig - det är väl bara bra?

Så hur var det nu?

Varning: tappa inte fokus från det viktiga i livet!

Uppmuntran: Gud tar hand om dig, du behöver inte bekymra dig!

Utmaning: När du har, så ge. När du inte har, så be om hjälp. Låt inte bekymmer för det materiella ta tid och energi och fokus från det som är riktigt viktigt! Ha tillit till att Gud sörjer för dig.

Det slog mig just nu att söndagens tema som handlar om pengar infaller samtidigt som det är lönehelg. Det var ju extra roligt he he. Undrar om man skall göra en poäng av det i predikan?

Imorgon är det föreläsning om andlig friskvård och behovet av vilodag. Lördag dopp och helgmålsbön, söndag högmässa och sedan kommer vännerna på kalas! SEDAN blir det vilodagar för min del. Skönt.

Gällande kvällens valresultat har jag bara detta att citera:

"Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan."
5 Mosebok 27:19

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten."
3 Mosebok 19:33-34

"Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid. Men ni litar på lögner som inte är till hjälp."
Jeremia 7:5-8

"Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!"
Jeremia 22:3

"Så har Herren Sebaot sagt: "Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra."
Sakarja 7:9-10

Begravning, föreläsning, gudstjänst, konfaläger, vigsel, söndagsskola...
Denna vecka och veckan som följer är riktigt riktigt packad med saker. Allt är så himla roligt att göra, men oj vad svårt att hinna göra något bra av det när dygnet bara har 24 timmar.

Min kära, kära syster är en ängel och tar hand om vovven så att inte hon behöver lida, och den kära, kära fästemannen håller sig borta så att jag slipper ha dåligt samvete för honom. Så nu är det bara jag och datorn här hemma.

Datorn, ja. När det finns en stund över så kollar jag på Supernatural och stickar järnet på en halsduk till ovan nämnda syster. Den (serien alltså) började riktigt dåligt, men artar sig allt eftersom.

Problemet är bara att ikväll vid halv nio när jag gick från jobbet var jag ensam i denna enorma byggnad. Och när jag skulle släcka och larma, var jag tvungen att gå genom en helmörk, lång korridor med bara det spöklika ljuset från nödutgångsskyltarna som lyse. Och då, kära vänner, vart denna 30-åriga skräckveteran för första gången på mycket länge en smula sugig i magen! Så en liten paus i serietittandet vore kanske på sin plats. Fast det är ju så svårt att avstå...

Vi ses när vi råkas!

Råkade hamna framför reprisen av Biggest Loser idag och mådde rentutsagt illa. Programidén är riktigt bra från början - att hjälpa och stötta människor med beroendeproblem (mat/sockerberoende i det här fallet) till en bättre livsstil är ju bara kalas och kan säkert sporra även dem framför tv:n. Att delta i ett program och veta att tusentals tittar på  är nog en himla motivator.

MEN! Att göra tävlingsmoment av det - fy för fan vad vidrigt! Vad är det för människosyn? Vad ger det för varaktigt resultat att hetsa folk att gå ner så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt? Ett sådant tänk leder ju bara till en annan form av ätstörning, nämligen anorexi eller bulimi. "Om jag inte gått ner fyra kilo till nästa vecka åker jag ut och får ingen mer hjälp" - jättefin och sund motivator hörnini. Vem kommer på en sådan programidé? Och vem säger i sammanträdesrummet på tv4 "ja, det låter som riktigt bra TV! Vi kör på det!"

Tänk några varv till, snälla. Låt mig få slippa se människor som är desperata efter hjälp och möjligen har sett för många quickfix-shows från amerikansk tv bli utnyttjade av giriga programmakare. Tävla i dans, för fasen, tävla i sång eller hotellbygge eller skridsko eller vad ni vill. Men var inte så giriga och kallsinniga att ni leker med människor och det som så nära tangerar självkänsla och människovärde på det här viset.

... Eller ja, nästan. Har tagit mig an en vigsel utanför tjänsten. Med stor glädje skall väl tilläggas, det haglar inte precis vigseluppdrag här annars. Så nästa lördag är det dags för första vigseln! Veckan har varit relativt lugn, rentav seg. Fast med vetskapen om att veckan som väntar blir en riktig fullsmäckad sak, så gör det ingenting alls.
Planering, författande av föreläsning, konfaträff, lägerplanering, sorgesamtal, begravning, läger och så mitt i lägret vigsel och sist men inte minst familjegudstjänst - sedan är man väl förtjänt av den halva lediga måndagen!

Nu planera vigseltal! Imorgon är det hästryggen och invigning av det nyinköpta schabraket som gäller!

är helt okej. Särskilt när man får fira med en rejäl högmässa, en predikan där folk faktiskt skrattar med och en samling härliga konfirmander som skall börja sitt år. Nu skall jag äta kerala curry (igen - himmel vad gott det är) och sedan åka hemåt som i till familjen. Saga har varken hurrat eller grattat, men hon har i alla fall varit en snäll hund idag, och det är kanske hennes sätt att fira.
Ha det ha det!

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade Jesus till dem: "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare."

Idag handlar det om att hålla sams. Rent krasst, utan omskrivningar, så betyder Enheten i Kristus som jag ser det att vi inte skall bråka. Fint så. Vi skall hålla sams! Så håll sams! Amen!

Okej, fullt så enkelt är det kanske inte. Visst blir det konflikter ibland när man har med andra människor att göra. Det är oundvikligt. Eller? Är alla som sitter här i kyrkan idag sådana där som aldrig blir arga på eller bråkar med någon? Upp med handen den som aldrig haft en konflikt i hela sitt liv! Nej, jag trodde väl inte det heller.

Man kan ju också ha en konflikt inom sig själv. När jag var konfirmand, som några av er som sitter här idag snart skall bli, hade jag en jättekonflikt inom mig.

Jag trodde att jag för att kunna konfirmeras var tvungen att hålla med till punkt och pricka varenda sak som jag inbillade mig var KYRKANS åsikt. Som om KYRKAN skulle vara en massa fromma människor som tyckte exakt likadant om precis allting. Det var min förväntan. Som tur var hade jag en konfirmandpräst som tog mig ur den villfarelsen. Kyrkan, det är vi det, och vi har olika åsikter, olika tankar kring det mesta. Eftersom vi ÄR olika. Och vi tvistar, precis som lärjungarna i evangelietexten.

Vår käre biskop sa för ungefär ett år sedan en sak som jag tyckte var så klok att jag skrev upp det på min anslagstavla: vår kyrka har aldrig varit en åsiktsgemenskap, nej, vi är en gemenskap i tro och bön. Tro och bön, det är vad vi har gemensamt. Det går inte att rucka på. Och det är vad vi skall smaka på tillsammans under konfirmandtiden.

Den tro vi har gemensamt rymmer bland mycket annat tron att Gud har skapat oss alla. Dig och mig, varenda kotte. Det gör att vi alla har samma värde. Allas lika värde, det låter som en floskel, men oj vad viktigt det är! Speciellt när det handlar om att hålla sams.

Den som känner sitt värde behöver inte be om ursäkt för sig. Den som känner sitt värde behöver heller inte trampa på andra. Det finns ingen orsak att hävda sig om man vet att man duger som man är. (…) Hänger ni med? Inför Gud, som har skapat oss, är vi alla likvärdiga. Inte lika, men med samma värde. Det gäller mig, och det gäller den jag möter. Och kunde vi bara begripa och komma ihåg det här allihopa, så skulle det inte vara så mycket konflikter, det är jag övertygad om. Nu blir det ju det i alla fall ibland. Vad bra att vi har ordet förlåt. Vad bra att man kan börja om.

En sak som vi borde påminna oss om lite mer ofta är att vi har Anden. Guds Ande, Guds osynliga närvaro i våra liv, beskrivs ibland som en vind. Men det är ingen påträngande stormvind, ingen dånande orkan. Det är en stilla susning, som man måste lyssna efter. När vi möter andra människor, och kanske särskilt när mötet är svårt på något sätt, tror jag att det är extra viktigt att bjuda in Anden att vara med.

En del säger att man skall andas djupt och räkna till tio när man blir arg, för att inte ställa till med bråk i onödan. Det är ett bra tips, särskilt om man använder den tiden till att just bjuda in Anden. För Gud vill vara med oss i våra relationer, det är jag övertygad om. Gud vill lära oss att tjäna varandra på ett sådant sätt att ingen behöver bli utbränd av det. Gud vill hjälpa oss att hålla sams. Men Gud måste också få chansen. Och det vill åtminstone jag säga Amen till. Amen!

Om det alltså finns tröst genom Kristus,

uppmuntran från kärleken

och gemenskap från Anden,

om det finns ömhet och medkänsla,

gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet.

Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag,

fria från självhävdelse och fåfänga.

Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.

Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras.

Låt det sinnelag råda hos er

som också fanns hos Kristus Jesus.

Den här helgen lyfter frågan hur vi skall lyckas hålla sams. Det är inte alltid så lätt, det visste redan Paulus när han skrev sitt brev där i fångenskapen. Hur skall vi hålla sams, när vi är så olika? För vi är olika, vi har olika strävan och olika behov, och det är inte alltid som min önskan är densamma som din.

Jag håller inte med Paulus när han skriver att vi skall sätta andra högre än oss själva. För mig är inte det ödmjukhet att inta ett underläge och göra sig själv liten. Ödmjukhet handlar istället om att lyssna på andra och vara beredd att ändra åsikt eller att kompromissa. Men det kan man göra i ögonhöjd.

Någon har sagt att när man positionerat sig, upphör samtalet. När man envist hävdar sin åsikt eller ståndpunkt i ett samtal, så är det inte längre ett samtal.

Ett samtal är i sitt väsen en öppenhet för den andre, en vilja att ta in och kanske bli lite klokare på köpet. Om det inte sker jämlikt, på lika villkor, så är det inte heller ett samtal, utan en föreläsning.

Det är en utmaning för oss att i relationen med andra inte hamna i endera diket - att inte vara för stängd för sin medmänniskas åsikt, men inte heller att vara så vek att man tappar bort sig själv.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus, skriver Paulus. Jesus är vår förebild. Han, som ser och hör och berör sina medmänniskor. Men som också drar sig undan ibland, till ensamheten eller till sina närmaste vänner.

De möten mellan Jesus och hans medmänniskor som beskrivs tycker jag präglas av äkthet. Och att det blir ett äkta möte tror jag inte bara handlar om att Jesus ju faktiskt är Gud. Nej, Jesus känner sitt värde och sina behov och han bejakar de båda. Jesus känner också den andres värde och behov och bejakar de båda.

Gör du det? Gör jag det? Det är något att fundera på.

Gud, vi tackar dig för veckan som nu lider mot sitt slut. Tack för små och stora glädjeämnen.

Tack för att du varit med oss också i det som varit svårt. Vi ber dig, Gud, för helgen som vi nu går in i.

Låt den bli en tid av vila och återhämtning, en tid för möten och mognad.

Vi ber dig, Gud för alla konflikter i världen. För Palestina. För Irak och Iran. För Afghanistan. För Sudan.

För alla de krig och konflikter som inte nämns i media. Kom med din fred och din Ande.

Vi ber dig, Gud, för alla dem som inte lyckas hålla sams i familjen eller släkten.

För de barn som ständigt hör sina föräldrar bråka. Kom med din fred och din Ande.

Hjälp oss att möta varandra på lika villkor, med respekt och kärlek.

Gud, vi tackar dig för din Son, Jesus Kristus. Tack för den kärlek du visar oss genom honom.

Hjälp oss att bejaka din kärlek, gör oss till redskap för din frid. I Jesu namn. Amen.

Häromdagen stod jag i kassakön på Lindex. Just nu kör de en kampanj där man kan lägga till 10 kronor på sitt köp, pengar som går till de översvämningsdrabbade i Pakistan. När kvinnan framför mig i kön fick frågan om hon ville skänka 10 kronor till Pakistan, svarade hon med orden: "Nej, varför skall jag göra det? De skänker ju ingenting till mig!"

Jag önskar att jag hade haft mod att säga ifrån, även om jag tror att det inte hade hjälpt nämnvärt. Jag tänker på en film som kom för ungefär tio år sedan, en film som heter Pay it forward. Den handlar om en liten kille som i skolan får uppgiften att fundera över vad man kan göra för att förändra världen. Den här lilla killen startar i all enkelhet ett projekt. Han hjälper en hemlös man, och när mannen vill ge tillbaka, uppmuntras han istället att skicka vidare. Starta en god cirkel, en rörelse utåt, mot omvärlden. Och projektet växer. Klokt, tycker jag. Det som är ont eller kanske bara dumt, det bekämpar man inte med hårda ord eller våld. Nej, det motas bort med envis välvilja.

En gång när jag skulle parkera min bil hade jag ingen växel till parkeringsavgiften. När jag bad en kvinna om att få växla, gav hon mig istället kronorna som jag behövde till automaten. Till mig, en fullständig främling. "De kronorna kan du ge till någon annan som behöver det en annan gång", sa hon. Och det gjorde jag, med samma ord. Ge vidare. En god cirkel har börjat, vill jag gärna tro. Och det behöver ju inte handla om pengar, det kan lika gärna vara tid, uppmärksamhet, berömmande ord.

Varje stund är en ny chans att förändra världen med små steg. Det låter kanske både naivt och pretentiöst, men jag tror faktiskt att det är så. Med Guds hjälp så kan vi visst. Varje ny stund är en chans att ge vidare.

Måste verkligen skaffa en ny kamera. Trötta på magsjukan gav vi oss ut på en pytteliten skogstur med bil och hittade massor av svamp! Just det här tror jag är en tegelkremla, men jag är inte säker så den fick stå kvar. Faktum är att allt fick stå kvar - när man mår illa är storslagna svampmåltider inte direkt det första man tänker på.

Hittade också en ståtlig vit flugsvamp - det är verkligen en vacker svamp det! Nästan spöklikt självlysande i sin vithet, hög och smal och dödligt giftig. Det farliga har ju trots allt sin tjusning. Annars börjar det bli dags för lingonplockning och i år har mammalajnen lovat att följa med. Det är ju trots allt hon som älskar krösamos.

Det drar ihop sig till prostnatt, då skogsbuffé står på menyn. Har hittat på en drink som har fått namnet De Vänliga Trädens Välkomstskål, fast Martin menar att det låter alldeles för ambitiöst. Dessutom har jag inte precis smakat om det som verkar så gott i tankarna faktiskt också är det irl. Vi får se vad det blir, det kommer i alla fall att smaka gran. Annars har jag tänkt mig mycket svamp, bär, gröna grönsaker och kanske lite hjortron om jag kan hitta några framöver. Tips på annan skogsmat mottages tacksamt! Men försök inte med älg, rådjur eller hare, här är det vegetariskt som gäller. Friterad mossa? Flamberade höstlöv? Soppa på sjövatten och näckrosor?

Okej, det här är inte precis någon fröjd för ögat, särskilt inte upplagt i en gammal glassbunke, men himmel så gott! Kerala curry med halloumi, broccoli och matvete som drygats ut med lite sojakorv. Sätter fart på det mesta. Fast man får nästan blunda när man äter.

Nu är halva arbetsdagen avklarad, en eftermiddag med planering av konfirmandarbetet kvarstår. Det är så dåligt väder idag att det skall bli riktigt skönt att sitta framför datorn med en stor balja te, en sjal om axlarna och lite Bazar Blå i bakgrunden. Och finurla lite på vad de stackars 14-åringarna skall bli utsatta för om bara några veckor. He he he!

Häromdagen finmiddag vid det fantastiska matsalsmöblemanget - ett gammalt bordsunderrede med skiva av två Billy-hyllplan samt balkongstolar i svart plast. Lyxigt värre.

Jag fattar verkligen inte meningen med att ha morgonmässa. Inte ens Gud är vaken och klar i knoppen klockan 8 på morgonen. Gud har säkert lika mycket ångest som jag såhär kvällen innan, då det gäller att komma i säng någon slags rimlig tid och sedan hoppas på att slippa huvudvärk när klockan ringer 06:01 (har problem med att gå upp jämna klockslag). Urk burk gurkburk.

På lördag blir det kräftfest, vilket innebär att jag har mindre än fyra dygn på mig att komma över leddjursfobin. För att inte tala om fobin mot att se vuxna människor bete sig som jag vet inte vad när det skall bräckas, sörplas, smaskas och äcklas till sig. Alternativ erbjuda mig att gå ut med hundarna över middagen. Är inte säker på att jag står ut med att se min själs älskade i detta obehagliga gastronomiska tillstånd, så den där promenaden verkar allt mer vara en god idé. Huva!

Ursäkta all ångest. Det var gött att få det ur sig.

...Idag är det ledig dag, vilket innebär arbete i en annorlunda form, exempelvis städning. Att ta sovmorgon funkar liksom inte när byggarbete pågår utanför. Varför skall hantverkare börja så förbaskat tidigt på morgonen? Hade jag trots allt blivit sadelmakare, hade jag ändå inte börjat klockan sju på morgonen och så är det inte mer med det!

Hade sett fram emot en mumsig kerala curry, men det visade sig att vi varken hade ris, matvete eller quornbitar hemma, så Martin snodde ihop mat sådär som bara Martin kan sno ihop mat. Skulle gissa att ingredienserna var quornfärs, lök, vitlök, curry, cayennepeppar, ost, fraiche, oliver, paprika och dinkelpasta, men det är svårt att säga. Effektiv är han dock, hela anrättningen tog max 10 minuter att göra i ordning och smakade riktigt gott. Förutom oliverna, då. Han hade köpt fel sort - citronfyllda istället för vitlöksfyllda. När skall man egentligen använda citronfyllda oliver? Vi grunnade lite på det, men kom inte fram till något.

Håller på med en ljudbok - Edward Finnegans upprättelse - som handlar om dödsstraffet i USA. Horribelt. Hur kan man ta sig rätten att bestämma över liv och död? Hur kan man rättfärdiga ett mord med att den som dör själv har dödat? Usch. Det är så att man mår illa, detta ritualiserande av något som man väljer att kalla rättvisa.

Himmel, så trött man kan vara när klockan bara är barnet. Hade det inte varit för hennahåret som behöver sköljning, hade jag stupat i säng för en kvart sedan. I morgon nya tag - skolkyrkan väntar! Ha det ha det och allt det där!

Så har man döpt för första gången idag. Det blev... ja, informellt, glatt, roligt, lite pirrigt och väldigt, väldigt varmt. Alla dessa kläder man skall ha på sig!

Sedan iväg på helgmålsbön där det var riktigt, riktigt roligt att predika. Desmond Tutu-betraktelsen satt, om man får säga det själv, som en smäck. Den lilla församlingen verkade bli hyfsat inspirerade, men det är ju svårt att veta. Martin var där, det var roligt. Min klippa. Ja, näst efter Jesus då förstås.

Imorgon högmässa! Med dop!

Jag är nog den enda i världen som går vrålhungrig från ett begravningskaffe. Det har sina sidor att vara vegetarian och avstå sötsaker. Mineralvatten och kaffe på fastande mage = rekommenderas ej!

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: "Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten." Herren svarade honom: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?" Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

 

När man rider, är det viktigt att sitta rak i ryggen och ha blicken riktad dit man ska. För att få en korrekt sits i sadeln, kan man till sin hjälp tänka sig att det överst på huvudet sitter en tunn silvertråd  som försiktigt drar hela kroppen uppåt mot himlen. Prova gärna! Tänk dig att den tunna tråden överst på huvudet drar din kropp upp mot kyrktaket. Visst är det en skön känsla att få räta på sig? Visst känner man sig befriad på något vis? Som om det vore lättare att andas.

Den ridlärare som lärde mig det där knepet var en äldre, mycket klok man. Han hade varit med i decennier inom ridundervisningen, och han berättade att barn oftast har en alldeles perfekt sits från början. De sitter naturligt raka i ryggen. "Men," sa ridläraren, "så kommer de upp i tonåren och plötsligt är det som om de sjunker ihop av alla bekymmer. Ryggen blir böjd och blicken riktas ner i backen istället för dit de är på väg."

Jag vet inte vad det är som tynger så, men jag kan tänka mig. Barn vet ingenting om jantelag, barn tror visst att de är något alldeles av sig själva. Men i takt med att de växer upp, lär livet och människorna dem att de inte skall inbilla sig att de har en plats, att de duger som de är. Nu generaliserar jag, det blir inte alltid såhär, men ofta nog.

Kvinnan som mötte Jesus, kvinnan som Jesus lade sina händer på  fick höra att hon var fri. Fri från sin sjukdom. Vi vet att alla som har ryggproblem eller vad den nu kan vara för krämpor inte blir botade på det sättet, men jag tror att om man vidgar perspektivet så har vi alla saker som tynger oss, som hindrar oss från att räta på oss och se världen. Alla har vi krökta ryggar som Jesus kan räta.

Man kan säga att dopet är jantelagens motvikt, i dopet får vi den där silvertråden fästade vid våra huvuden, och vi kan gå raka, för i dopet vilar löftet om att du visst är någonting, någonting mycket värdefullt. Du är sedd och älskad av Gud och att Gud alltid kommer att vara med vad som än händer.

Dopet blir aldrig riktigt färdigt, det är ett livslångt växande för oss alla. Vem kan helt och hållet ta till sig och förstå Guds kärlek och den frihet vi har i Jesus Kristus?

Jag tänker att det är vår uppgift som kristna att ständigt påminna varandra om den där silvertråden, att befria varandra från det som tynger oss så att vi kan räta på ryggen. Att möta varandra i ögonhöjd - ingen skall se ner på någon annan, ingen skall heller behöva se upp till någon annan. Vi är alla ett i Kristus.

Guds rike byggs inte av människor som böjer på nacken och drar sig undan. Guds rike byggs av frimodiga, upprättade människor som tar vara på varandra. Det tycker jag är utmaningen i den här texten. Vågar vi ta vara på den där silvertråden och räta på ryggen, se dit vi ska? Och vågar vi ta Jesu plats i berättelsen? Vågar vi vara Guds redskap och befria andra från deras inre bördor? Jag vill det. Vad vill du? (...)