Inför Kristi Förklarings dag
Markus 9:1-13
Han är väl för rolig, Petrus? Jag kan inte låta bli att skratta åt den tafatta repliken "det är bra att vi är här, skall vi bygga hyddor åt er?" Sett med nutida ögon blir det kanske en ännu konstigare sak att föreslå, än det var då. Petrus försöker passa in det som sker i en av de judiska högtiderna, lövhyddohögtiden. Men även i dåtidens kontext var det här säkert en komisk replik, många har nog genom tiderna skrattat lite och skakat på huvudet åt Petrus. Där står de inför Jesus, som skiner i sin vita dräkt, tillsammans med Mose och Elia. En sann uppenbarelse där mitt framför de tre lärjungarna på berget.
Det påminner mig om den tecknade versionen av Askungen som vi kan se på julafton, när mössen visar Askungen den vackra balklänningen som de har sytt. Garderobsdörrarna öppnas, alla hurrar, det är ett magiskt ögonblick, och så säger en stackars förvirrad mus: "Öh öh, ha den äran". För mig är det lite samma sak när Petrus frågar Jesus om lärjungarna skall bygga hyddor åt dem. Jag vill nästan säga som den andra musen i sagan, som puttar på sin kompis och säger: "Nej, nej, dumsnut!" Nej, Petrus, var tyst nu för en gång skull, och låt ögonblicket få tala för sig självt. Låt dig bli överväldigad, ta in och försök inte förklara!
Men faktum är att Petrus gör något som jag tror att vi är väldigt bra på lite till mans: han försöker passa in det oförklarliga i tillvarons logiska mönster.
För några år sedan ville jag skriva en uppsats inom religionspsykologi. Den skulle handla om religiösa uppenbarelser, och jag ville intervjua så många som möjligt som hade varit med om något sådant. Men det blev ingen uppsats, eftersom det var stört omöjligt att få någon att prata om sin upplevelse. Jag tror att de var rädda för att jag skulle försöka förklara det de varit med om med hjälp av psykologiska förklaringsmodeller. Och om det gick att förklara på det sättet, skulle det inte längre vara giltigt. Upplevelsen skulle förlora sin magiska glans.
Och kanske är det så. Inom den kristna mystiken säger man att en Gudsupplevelse inte går att prata om, eftersom den rör sig utanför orden. Varje försök att beskriva det man varit med om skulle omedelbart förminska händelsen, eftersom orden inte räcker till. Och kanske är det klokt att spara på orden när det handlar om Gud och Guds närvaro, för när man försöker beskriva, ligger det också nära till hands att försöka förklara. Och kanske därmed förminska. Eller?
Jag tror att vår tillvaro har många dimensioner. Det som är sant på ett plan kan vara lika sant på ett annat. En vän till mig säger att han bara behöver titta på sin hand för att se ett Gudsbevis. Hur skulle något så intrikat och väl uttänkt som en fungerande hand, där signaler blixtsnabbt går från hjärnan ut i nervbanorna så att små, små ben och muskler kan göra såhär (knyt och sträck handen), hur skulle det kunna fungera utan att det finns en Skapare, en Gud? Ja, det kan väl vem som helst som är insatt i fysionomi svara på, rita upp scheman och förklaringar och så har vi förklarat - och förminskat - handen till ett mekaniskt och biokemiskt redskap. Eller? Måste det ena utesluta det andra? Måste en naturvetenskaplig förklaring vara sann på bekostnad av den teologiska förklaringen? Jag tror inte det. Jag tror att Gud har skapat också naturlagarna som styr vårt universums rörelser och utveckling.
Jaha, vad har då det här resonemanget att göra med dagens evangelium, undrar ni kanske. Jo, för mig handlar den här söndagens texter om seende och perspektiv. Och det befriande budskapet är att jag inte måste förklara allt. Jag måste inte göra som Petrus. Jag kan få ana Gud i blommorna på balkongen, i fågelkvittret på Ränneslätt, i mina egna hjärtslag, och det får vara så. Det spelar ingen roll att allt går att förklara, jag måste ändå inte göra det.
En enda sak måste jag, och vill jag, göra: och det är att följa Guds röst till lärjungarna där på förklaringsberget: detta är min älskade Son, lyssna till honom. Lyssna, inte förklara eller bortförklara eller förminska. Vi är alla kallade att lyssna till Jesus. Och jag tror att om vi gör det, även om vi ibland blir lika förvirrade som Petrus, så kan det hända att Guds härlighet smyger sig på oss när vi minst anar det och styrker oss på vår livsväg. Och Guds härlighet, den kan vi ana överallt. Det handlar om seende och perspektiv.
