prastlina

Det skall bli så rasandes gött att få komma hem till Småland! Skog och sjöar och ekorrar och doft av jord och blåbärsris. You can take me out of Smaland, but you can never take Smaland out of me. I år skall det bli rekordskörd av kantareller och annat gott som Guds fria natur har att bjuda på. Och i år skall jag INTE gå förbi svart trumpetsvamp i tron att det är en kantarell som mår dåligt - tack svärmor för svampboken!

Idag ringde kära vännen och prästvigningsassistenten (oj, långt ord) för att höra hur det känns att snart vara klar. Det känns gött. Pirrigt men gött. Tänker som så att om nu vår Herre har satt mig till att göra detta i sin tjänst, får Hen också se till att rusta mig därefter. Någon klok person har sagt att vi är kallade i vår sårbarhet, och det tar jag till mig. Någon annan sa att han blev präst för att han själv behövde evangeliet så väldigt mycket. Det är också värt att fundera över.

Annars går jag mest runt och intensivstädar och packar och funderar över Rakel, som är prästexamensämnet. Fast tankarna går hela tiden till hennes make Jakob istället. Häftigare person får man leta efter, Jakob är min förebild när tron går på tomgång och ingenting riktigt vill kännas. Jakob brottas med Gud vid Jabboks vad, och när Gud vil bli släppt ur greppet svarar Jakob (och jag kan riktigt höra det envisa väsandet): "jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". Över lag är Jakob himla osympatisk, han luras och blir själv lurad, beter sig allmänt omoget och dumt. Ändå har han Guds välsignelse. Ändå kallar Gud honom till att bli stamfader till Israels folk. Det säger något viktigt om Gud tror jag. Och om oss. Vi är kallade i vår sårbarhet. I vår otillräcklighet. I allt det som är vi som håller fast Gud och begär "jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Amen.