prastlina

Häromdagen stod jag i kassakön på Lindex. Just nu kör de en kampanj där man kan lägga till 10 kronor på sitt köp, pengar som går till de översvämningsdrabbade i Pakistan. När kvinnan framför mig i kön fick frågan om hon ville skänka 10 kronor till Pakistan, svarade hon med orden: "Nej, varför skall jag göra det? De skänker ju ingenting till mig!"

Jag önskar att jag hade haft mod att säga ifrån, även om jag tror att det inte hade hjälpt nämnvärt. Jag tänker på en film som kom för ungefär tio år sedan, en film som heter Pay it forward. Den handlar om en liten kille som i skolan får uppgiften att fundera över vad man kan göra för att förändra världen. Den här lilla killen startar i all enkelhet ett projekt. Han hjälper en hemlös man, och när mannen vill ge tillbaka, uppmuntras han istället att skicka vidare. Starta en god cirkel, en rörelse utåt, mot omvärlden. Och projektet växer. Klokt, tycker jag. Det som är ont eller kanske bara dumt, det bekämpar man inte med hårda ord eller våld. Nej, det motas bort med envis välvilja.

En gång när jag skulle parkera min bil hade jag ingen växel till parkeringsavgiften. När jag bad en kvinna om att få växla, gav hon mig istället kronorna som jag behövde till automaten. Till mig, en fullständig främling. "De kronorna kan du ge till någon annan som behöver det en annan gång", sa hon. Och det gjorde jag, med samma ord. Ge vidare. En god cirkel har börjat, vill jag gärna tro. Och det behöver ju inte handla om pengar, det kan lika gärna vara tid, uppmärksamhet, berömmande ord.

Varje stund är en ny chans att förändra världen med små steg. Det låter kanske både naivt och pretentiöst, men jag tror faktiskt att det är så. Med Guds hjälp så kan vi visst. Varje ny stund är en chans att ge vidare.

Måste verkligen skaffa en ny kamera. Trötta på magsjukan gav vi oss ut på en pytteliten skogstur med bil och hittade massor av svamp! Just det här tror jag är en tegelkremla, men jag är inte säker så den fick stå kvar. Faktum är att allt fick stå kvar - när man mår illa är storslagna svampmåltider inte direkt det första man tänker på.

Hittade också en ståtlig vit flugsvamp - det är verkligen en vacker svamp det! Nästan spöklikt självlysande i sin vithet, hög och smal och dödligt giftig. Det farliga har ju trots allt sin tjusning. Annars börjar det bli dags för lingonplockning och i år har mammalajnen lovat att följa med. Det är ju trots allt hon som älskar krösamos.

Det drar ihop sig till prostnatt, då skogsbuffé står på menyn. Har hittat på en drink som har fått namnet De Vänliga Trädens Välkomstskål, fast Martin menar att det låter alldeles för ambitiöst. Dessutom har jag inte precis smakat om det som verkar så gott i tankarna faktiskt också är det irl. Vi får se vad det blir, det kommer i alla fall att smaka gran. Annars har jag tänkt mig mycket svamp, bär, gröna grönsaker och kanske lite hjortron om jag kan hitta några framöver. Tips på annan skogsmat mottages tacksamt! Men försök inte med älg, rådjur eller hare, här är det vegetariskt som gäller. Friterad mossa? Flamberade höstlöv? Soppa på sjövatten och näckrosor?

Okej, det här är inte precis någon fröjd för ögat, särskilt inte upplagt i en gammal glassbunke, men himmel så gott! Kerala curry med halloumi, broccoli och matvete som drygats ut med lite sojakorv. Sätter fart på det mesta. Fast man får nästan blunda när man äter.

Nu är halva arbetsdagen avklarad, en eftermiddag med planering av konfirmandarbetet kvarstår. Det är så dåligt väder idag att det skall bli riktigt skönt att sitta framför datorn med en stor balja te, en sjal om axlarna och lite Bazar Blå i bakgrunden. Och finurla lite på vad de stackars 14-åringarna skall bli utsatta för om bara några veckor. He he he!

Häromdagen finmiddag vid det fantastiska matsalsmöblemanget - ett gammalt bordsunderrede med skiva av två Billy-hyllplan samt balkongstolar i svart plast. Lyxigt värre.

Jag fattar verkligen inte meningen med att ha morgonmässa. Inte ens Gud är vaken och klar i knoppen klockan 8 på morgonen. Gud har säkert lika mycket ångest som jag såhär kvällen innan, då det gäller att komma i säng någon slags rimlig tid och sedan hoppas på att slippa huvudvärk när klockan ringer 06:01 (har problem med att gå upp jämna klockslag). Urk burk gurkburk.

På lördag blir det kräftfest, vilket innebär att jag har mindre än fyra dygn på mig att komma över leddjursfobin. För att inte tala om fobin mot att se vuxna människor bete sig som jag vet inte vad när det skall bräckas, sörplas, smaskas och äcklas till sig. Alternativ erbjuda mig att gå ut med hundarna över middagen. Är inte säker på att jag står ut med att se min själs älskade i detta obehagliga gastronomiska tillstånd, så den där promenaden verkar allt mer vara en god idé. Huva!

Ursäkta all ångest. Det var gött att få det ur sig.

...Idag är det ledig dag, vilket innebär arbete i en annorlunda form, exempelvis städning. Att ta sovmorgon funkar liksom inte när byggarbete pågår utanför. Varför skall hantverkare börja så förbaskat tidigt på morgonen? Hade jag trots allt blivit sadelmakare, hade jag ändå inte börjat klockan sju på morgonen och så är det inte mer med det!

Hade sett fram emot en mumsig kerala curry, men det visade sig att vi varken hade ris, matvete eller quornbitar hemma, så Martin snodde ihop mat sådär som bara Martin kan sno ihop mat. Skulle gissa att ingredienserna var quornfärs, lök, vitlök, curry, cayennepeppar, ost, fraiche, oliver, paprika och dinkelpasta, men det är svårt att säga. Effektiv är han dock, hela anrättningen tog max 10 minuter att göra i ordning och smakade riktigt gott. Förutom oliverna, då. Han hade köpt fel sort - citronfyllda istället för vitlöksfyllda. När skall man egentligen använda citronfyllda oliver? Vi grunnade lite på det, men kom inte fram till något.

Håller på med en ljudbok - Edward Finnegans upprättelse - som handlar om dödsstraffet i USA. Horribelt. Hur kan man ta sig rätten att bestämma över liv och död? Hur kan man rättfärdiga ett mord med att den som dör själv har dödat? Usch. Det är så att man mår illa, detta ritualiserande av något som man väljer att kalla rättvisa.

Himmel, så trött man kan vara när klockan bara är barnet. Hade det inte varit för hennahåret som behöver sköljning, hade jag stupat i säng för en kvart sedan. I morgon nya tag - skolkyrkan väntar! Ha det ha det och allt det där!

Så har man döpt för första gången idag. Det blev... ja, informellt, glatt, roligt, lite pirrigt och väldigt, väldigt varmt. Alla dessa kläder man skall ha på sig!

Sedan iväg på helgmålsbön där det var riktigt, riktigt roligt att predika. Desmond Tutu-betraktelsen satt, om man får säga det själv, som en smäck. Den lilla församlingen verkade bli hyfsat inspirerade, men det är ju svårt att veta. Martin var där, det var roligt. Min klippa. Ja, näst efter Jesus då förstås.

Imorgon högmässa! Med dop!

Jag är nog den enda i världen som går vrålhungrig från ett begravningskaffe. Det har sina sidor att vara vegetarian och avstå sötsaker. Mineralvatten och kaffe på fastande mage = rekommenderas ej!

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: "Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten." Herren svarade honom: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?" Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

 

När man rider, är det viktigt att sitta rak i ryggen och ha blicken riktad dit man ska. För att få en korrekt sits i sadeln, kan man till sin hjälp tänka sig att det överst på huvudet sitter en tunn silvertråd  som försiktigt drar hela kroppen uppåt mot himlen. Prova gärna! Tänk dig att den tunna tråden överst på huvudet drar din kropp upp mot kyrktaket. Visst är det en skön känsla att få räta på sig? Visst känner man sig befriad på något vis? Som om det vore lättare att andas.

Den ridlärare som lärde mig det där knepet var en äldre, mycket klok man. Han hade varit med i decennier inom ridundervisningen, och han berättade att barn oftast har en alldeles perfekt sits från början. De sitter naturligt raka i ryggen. "Men," sa ridläraren, "så kommer de upp i tonåren och plötsligt är det som om de sjunker ihop av alla bekymmer. Ryggen blir böjd och blicken riktas ner i backen istället för dit de är på väg."

Jag vet inte vad det är som tynger så, men jag kan tänka mig. Barn vet ingenting om jantelag, barn tror visst att de är något alldeles av sig själva. Men i takt med att de växer upp, lär livet och människorna dem att de inte skall inbilla sig att de har en plats, att de duger som de är. Nu generaliserar jag, det blir inte alltid såhär, men ofta nog.

Kvinnan som mötte Jesus, kvinnan som Jesus lade sina händer på  fick höra att hon var fri. Fri från sin sjukdom. Vi vet att alla som har ryggproblem eller vad den nu kan vara för krämpor inte blir botade på det sättet, men jag tror att om man vidgar perspektivet så har vi alla saker som tynger oss, som hindrar oss från att räta på oss och se världen. Alla har vi krökta ryggar som Jesus kan räta.

Man kan säga att dopet är jantelagens motvikt, i dopet får vi den där silvertråden fästade vid våra huvuden, och vi kan gå raka, för i dopet vilar löftet om att du visst är någonting, någonting mycket värdefullt. Du är sedd och älskad av Gud och att Gud alltid kommer att vara med vad som än händer.

Dopet blir aldrig riktigt färdigt, det är ett livslångt växande för oss alla. Vem kan helt och hållet ta till sig och förstå Guds kärlek och den frihet vi har i Jesus Kristus?

Jag tänker att det är vår uppgift som kristna att ständigt påminna varandra om den där silvertråden, att befria varandra från det som tynger oss så att vi kan räta på ryggen. Att möta varandra i ögonhöjd - ingen skall se ner på någon annan, ingen skall heller behöva se upp till någon annan. Vi är alla ett i Kristus.

Guds rike byggs inte av människor som böjer på nacken och drar sig undan. Guds rike byggs av frimodiga, upprättade människor som tar vara på varandra. Det tycker jag är utmaningen i den här texten. Vågar vi ta vara på den där silvertråden och räta på ryggen, se dit vi ska? Och vågar vi ta Jesu plats i berättelsen? Vågar vi vara Guds redskap och befria andra från deras inre bördor? Jag vill det. Vad vill du? (...)

Så vart man plötsligt sambo igen lite hastigt och lustigt.
Kvällen har ägnats åt att försöka klura ut hur två vuxna människor
och en galen hund skall kunna samsas på 44 kvadrat på bästa sätt.
Vi har lite olika heminredningsidéer kan man väl lugnt säga.
Vad sägs om en liten gissningslek? Vem av de tre medlemmarna i
hushållet Eriksdotter-Petré tror du står för vilken inredningspolicy?

*Murrigt, burrigt, grottmänniskobostadsmässigt
*Skirt och luftigt, lättstädat och ljust
*Hur fasen som helst, bara det finns en säng att sova under och minst ett gammalt märgben i varje hörn

Lycka till med gissningarna och sov så gott!

Snart kommer Martin!

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

*****

Kommer ni ihåg att det var ett stort klimatmöte i Köpenhamn i december förra året? Det har ju gått ett tag sedan dess, men jag kommer aldrig att glömma detta klimatmöte, för jag var faktiskt där. På ett torg i ett vintrigt och kallt Köpenhamn samlades tusentals människor för en stor manifestation som utmynnade i en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan med kristna från i stort sett hela världen.

Stämningen var hoppfull, glad och beslutsam. Nu, det är nu eller aldrig som klimatmålen måste skärpas. Som vi alla vet blev det inte så mycket med förhandlingarna, och målen som man satte upp var i sammanhanget ingenting annat än ett stort skämt.

Ändå kommer jag inte att glömma klimatmötet och manifestationen på torget, och jag skulle vilja berätta varför. Den store kyrkoledaren Desmond Tutu var där, en fantastisk människa och otroligt karismatisk talare, och han talade om vårt ansvar som människor och som kristna. Och han sa ”tror ni att ni är på den vinnande sidan?” Och vi ropade, alla tusentals ropade ”Ja!” ”Tror ni att ni har rätten på er sida? Tror ni att ni har rättvisan på er sida? ”Ja, ja!” ”Tror ni att ni har Gud på er sida?” ”Ja!”
Desmond Tutu log, plirade med ögonen och sa: ”Gud, vi är på din sida! Kom igen Gud, gör någonting! Och Gud säger: ja, jag kommer att göra någonting, och jag kommer att ha alla er som medarbetare för att arbeta med mig för att göra detta till en bättre värld.”

Där och då, bland alla dessa engagerade människor, var det inte svårt att känna att det här kommer att funka. Vi kan rädda jorden! I min dagbok den kvällen skrev jag: ”Den som inte tror sig om att kunna rädda världen gör det inte heller.”

I början på veckan när jag läste episteltexten, fastnade jag för orden ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”. Jag tänkte på alla dem som drabbats av översvämningarna i Pakistan eller av bränderna i Ryssland. Naturkatastrofer orsakade av klimatförändringarna. Inte bara människor, utan också djur och växter drabbas av ett oerhört lidande. Och jag fick oerhört dåligt samvete när jag tänkte på det här. Klimatångest, kallas det visst för, ett vedertaget begrepp numera. Jag är ju bara människa, så liten och maktlös. Och jag gör så väldigt lite för att förändra världen.

I det perspektivet kommer temat för helgen som nu väntar som en skänk från ovan. Friheten i Kristus. Frihet, inte från Gud eller världen, utan till Gud och världen. Det är vad Kristus har gett oss. Frihet. Gud kommer aldrig att anklaga oss för våra tillkortakommanden. De är förlåtna en gång för alla. Vi behöver inte känna dåligt samvete, inte känna tyngden av skuld på våra axlar. Vi kan räta på oss, och ta tag i det som behövs göras för att svara på ropet från Skapelsen.

Världen är sjuk i feber, det råder det ingen som helst tvekan om. Stora förändringar behövs göras, det står helt klart. Men drivkraften till de här förändringarna kan inte vara klimatångest eller dåligt samvete. Sånt ger oftast inte särskilt mycket energi till att göra någonting.

Istället tror jag att vi behöver en smula hybris. Vi behöver tro oss kapabla att faktiskt förändra världen. Små steg för en också framåt. Och den största drivkraften, den tror jag att Desmond Tutu gav oss i sitt tal. Gud kallar dig att vara hans medarbetare för en bättre värld. Vårt svar, i kärlek och tacksamhet för Gud och Guds fantastiska skapelse, är att använda vår frihet i Kristus till att faktiskt förändra världen. Den som tror sig kunna förändra världen gör det också. Vi kan!

 

Fast lägenheten var knappast ren förra veckan heller...
Har haft mitt livs första semester! Kort - bara två veckor, men i alla fall.

Inga inlägg på riktigt länge - ber om ursäkt för detta alla mina två läsare, men nu skall det bli bot och bättring. Sitter just nu (jodå, man kan visst jobba klockan 21 en tisdag, hjärnan funkar bättre på kvällen) och filar på en betraktelse kring söndagens epistel. "Ännu ropar skapelsen som i födslovåndor" - det är något att fundera på. Det blir ingen kramgo betraktelse, den saken är då klar. Lägger ut den färdiga skapelsen här sedan.

På tal om inget, så läste jag en hejdlöst rolig artikel på aftonbladet idag om myter och sanningar kring det täcka könet. Om att mödomshinnan inte existerar och så (idiotiskt seglivad myt måste jag säga). Det visar sig att en sanning är att kvinnan behöver i snitt 20 minuter mer sömn per natt än mannen, eftersom kvinnan använder sin hjärna mer och behöver mer vila. Har jag alltid misstänkt.

Ha det ha det! Åter till betraktelsen!