prastlina

Häromdagen stod jag i kassakön på Lindex. Just nu kör de en kampanj där man kan lägga till 10 kronor på sitt köp, pengar som går till de översvämningsdrabbade i Pakistan. När kvinnan framför mig i kön fick frågan om hon ville skänka 10 kronor till Pakistan, svarade hon med orden: "Nej, varför skall jag göra det? De skänker ju ingenting till mig!"

Jag önskar att jag hade haft mod att säga ifrån, även om jag tror att det inte hade hjälpt nämnvärt. Jag tänker på en film som kom för ungefär tio år sedan, en film som heter Pay it forward. Den handlar om en liten kille som i skolan får uppgiften att fundera över vad man kan göra för att förändra världen. Den här lilla killen startar i all enkelhet ett projekt. Han hjälper en hemlös man, och när mannen vill ge tillbaka, uppmuntras han istället att skicka vidare. Starta en god cirkel, en rörelse utåt, mot omvärlden. Och projektet växer. Klokt, tycker jag. Det som är ont eller kanske bara dumt, det bekämpar man inte med hårda ord eller våld. Nej, det motas bort med envis välvilja.

En gång när jag skulle parkera min bil hade jag ingen växel till parkeringsavgiften. När jag bad en kvinna om att få växla, gav hon mig istället kronorna som jag behövde till automaten. Till mig, en fullständig främling. "De kronorna kan du ge till någon annan som behöver det en annan gång", sa hon. Och det gjorde jag, med samma ord. Ge vidare. En god cirkel har börjat, vill jag gärna tro. Och det behöver ju inte handla om pengar, det kan lika gärna vara tid, uppmärksamhet, berömmande ord.

Varje stund är en ny chans att förändra världen med små steg. Det låter kanske både naivt och pretentiöst, men jag tror faktiskt att det är så. Med Guds hjälp så kan vi visst. Varje ny stund är en chans att ge vidare.