prastlina

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: "Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten." Herren svarade honom: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?" Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

När man rider, är det viktigt att sitta rak i ryggen och ha blicken riktad dit man ska. För att få en korrekt sits i sadeln, kan man till sin hjälp tänka sig att det överst på huvudet sitter en tunn silvertråd  som försiktigt drar hela kroppen uppåt mot himlen. Prova gärna! Tänk dig att den tunna tråden överst på huvudet drar din kropp upp mot kyrktaket. Visst är det en skön känsla att få räta på sig? Visst känner man sig befriad på något vis? Som om det vore lättare att andas.

Den ridlärare som lärde mig det där knepet var en äldre, mycket klok man. Han hade varit med i decennier inom ridundervisningen, och han berättade att barn oftast har en alldeles perfekt sits från början. De sitter naturligt raka i ryggen. "Men," sa ridläraren, "så kommer de upp i tonåren och plötsligt är det som om de sjunker ihop av alla bekymmer. Ryggen blir böjd och blicken riktas ner i backen istället för dit de är på väg."

Jag vet inte vad det är som tynger så, men jag kan tänka mig. Barn vet ingenting om jantelag, barn tror visst att de är något alldeles av sig själva. Men i takt med att de växer upp, lär livet och människorna dem att de inte skall inbilla sig att de har en plats, att de duger som de är. Nu generaliserar jag, det blir inte alltid såhär, men ofta nog.

Kvinnan som mötte Jesus, kvinnan som Jesus lade sina händer på  fick höra att hon var fri. Fri från sin sjukdom. Vi vet att alla som har ryggproblem eller vad den nu kan vara för krämpor inte blir botade på det sättet, men jag tror att om man vidgar perspektivet så har vi alla saker som tynger oss, som hindrar oss från att räta på oss och se världen. Alla har vi krökta ryggar som Jesus kan räta.

Man kan säga att dopet är jantelagens motvikt, i dopet får vi den där silvertråden fästade vid våra huvuden, och vi kan gå raka, för i dopet vilar löftet om att du visst är någonting, någonting mycket värdefullt. Du är sedd och älskad av Gud och att Gud alltid kommer att vara med vad som än händer.

Dopet blir aldrig riktigt färdigt, det är ett livslångt växande för oss alla. Vem kan helt och hållet ta till sig och förstå Guds kärlek och den frihet vi har i Jesus Kristus?

Jag tänker att det är vår uppgift som kristna att ständigt påminna varandra om den där silvertråden, att befria varandra från det som tynger oss så att vi kan räta på ryggen. Att möta varandra i ögonhöjd - ingen skall se ner på någon annan, ingen skall heller behöva se upp till någon annan. Vi är alla ett i Kristus.

Guds rike byggs inte av människor som böjer på nacken och drar sig undan. Guds rike byggs av frimodiga, upprättade människor som tar vara på varandra. Det tycker jag är utmaningen i den här texten. Vågar vi ta vara på den där silvertråden och räta på ryggen, se dit vi ska? Och vågar vi ta Jesu plats i berättelsen? Vågar vi vara Guds redskap och befria andra från deras inre bördor? Jag vill det. Vad vill du? (...)