På väg hem
Nattvardskärl!
Idag hämtade jag nattvardskärlen som jag beställde innan prästvigningen - visst är de fina?!
Konstnären heter Johanna Stark och driver Hantverkshuset i Korsberga (för övrigt en mycket trevlig butik och väl värd ett besök). Det skall bli riktigt roligt att få inviga den fina keramiken. Nu måste jag pyssla ihop ett corporale och en torkduk, fast det får bli ett senare projekt.
Allt gott till er alla (typ två) som följer min blogg!
Dagarna...
Annars sitter jag med söndagsskolan just nu, håller på med barnens agenda för höstterminen. Det är en ordentlig utmaning att komprimera berättelsen om Josef till max 2/3 A4, men det gick! Om ungarna hänger med i svängarna är dock en annan fråga. Har också varit på dopsamtal och höll på att fullständigt fastna med det ljuvliga barnet i armarna. Finns det något mer harmoniskt och givande för välbefinnandet än att hålla ett sovande barn i famnen? Möjligtvis att sova själv då.
I helgen har jag gjort tre viktiga insikter:
1. Man kan inte ha vita kläder när man skall träffa sin hund för första gången på två veckor.
2. Man kan inte ha vita kläder när man skall träffa en 1,5-års pojke som gillar att sitta på marken och leka.
3. Man skall inte ha vita kläder alls om man inte är väldigt förtjust i att a) vara jätterädd om sig b) tvätta.
jag har en dröm
...gällande min balkong, och den ser inte ut såhär! Men det börjar likna något ändå, lite pelargoner och lyckliga lotta eller vad de nu heter. Och en liten sångfågel som vi fick som tack för att vi sjöng i Korsberga kyrka. Idag har jag suttit härute och tittat på det vackra, men alltför korta, åskvädret innan det var dags för musikandakt i kyrkan. Ikväll snackar vi helgmålsbön och i morgon är det showtime big time - första helt egna högmässan med all denna specialskrivna mässmusik som inte riktigt sitter som den ska. Håll tummar och tår!
Inför Kristi Förklarings dag
Markus 9:1-13
Han är väl för rolig, Petrus? Jag kan inte låta bli att skratta åt den tafatta repliken "det är bra att vi är här, skall vi bygga hyddor åt er?" Sett med nutida ögon blir det kanske en ännu konstigare sak att föreslå, än det var då. Petrus försöker passa in det som sker i en av de judiska högtiderna, lövhyddohögtiden. Men även i dåtidens kontext var det här säkert en komisk replik, många har nog genom tiderna skrattat lite och skakat på huvudet åt Petrus. Där står de inför Jesus, som skiner i sin vita dräkt, tillsammans med Mose och Elia. En sann uppenbarelse där mitt framför de tre lärjungarna på berget.
Det påminner mig om den tecknade versionen av Askungen som vi kan se på julafton, när mössen visar Askungen den vackra balklänningen som de har sytt. Garderobsdörrarna öppnas, alla hurrar, det är ett magiskt ögonblick, och så säger en stackars förvirrad mus: "Öh öh, ha den äran". För mig är det lite samma sak när Petrus frågar Jesus om lärjungarna skall bygga hyddor åt dem. Jag vill nästan säga som den andra musen i sagan, som puttar på sin kompis och säger: "Nej, nej, dumsnut!" Nej, Petrus, var tyst nu för en gång skull, och låt ögonblicket få tala för sig självt. Låt dig bli överväldigad, ta in och försök inte förklara!
Men faktum är att Petrus gör något som jag tror att vi är väldigt bra på lite till mans: han försöker passa in det oförklarliga i tillvarons logiska mönster.
För några år sedan ville jag skriva en uppsats inom religionspsykologi. Den skulle handla om religiösa uppenbarelser, och jag ville intervjua så många som möjligt som hade varit med om något sådant. Men det blev ingen uppsats, eftersom det var stört omöjligt att få någon att prata om sin upplevelse. Jag tror att de var rädda för att jag skulle försöka förklara det de varit med om med hjälp av psykologiska förklaringsmodeller. Och om det gick att förklara på det sättet, skulle det inte längre vara giltigt. Upplevelsen skulle förlora sin magiska glans.
Och kanske är det så. Inom den kristna mystiken säger man att en Gudsupplevelse inte går att prata om, eftersom den rör sig utanför orden. Varje försök att beskriva det man varit med om skulle omedelbart förminska händelsen, eftersom orden inte räcker till. Och kanske är det klokt att spara på orden när det handlar om Gud och Guds närvaro, för när man försöker beskriva, ligger det också nära till hands att försöka förklara. Och kanske därmed förminska. Eller?
Jag tror att vår tillvaro har många dimensioner. Det som är sant på ett plan kan vara lika sant på ett annat. En vän till mig säger att han bara behöver titta på sin hand för att se ett Gudsbevis. Hur skulle något så intrikat och väl uttänkt som en fungerande hand, där signaler blixtsnabbt går från hjärnan ut i nervbanorna så att små, små ben och muskler kan göra såhär (knyt och sträck handen), hur skulle det kunna fungera utan att det finns en Skapare, en Gud? Ja, det kan väl vem som helst som är insatt i fysionomi svara på, rita upp scheman och förklaringar och så har vi förklarat - och förminskat - handen till ett mekaniskt och biokemiskt redskap. Eller? Måste det ena utesluta det andra? Måste en naturvetenskaplig förklaring vara sann på bekostnad av den teologiska förklaringen? Jag tror inte det. Jag tror att Gud har skapat också naturlagarna som styr vårt universums rörelser och utveckling.
Jaha, vad har då det här resonemanget att göra med dagens evangelium, undrar ni kanske. Jo, för mig handlar den här söndagens texter om seende och perspektiv. Och det befriande budskapet är att jag inte måste förklara allt. Jag måste inte göra som Petrus. Jag kan få ana Gud i blommorna på balkongen, i fågelkvittret på Ränneslätt, i mina egna hjärtslag, och det får vara så. Det spelar ingen roll att allt går att förklara, jag måste ändå inte göra det.
En enda sak måste jag, och vill jag, göra: och det är att följa Guds röst till lärjungarna där på förklaringsberget: detta är min älskade Son, lyssna till honom. Lyssna, inte förklara eller bortförklara eller förminska. Vi är alla kallade att lyssna till Jesus. Och jag tror att om vi gör det, även om vi ibland blir lika förvirrade som Petrus, så kan det hända att Guds härlighet smyger sig på oss när vi minst anar det och styrker oss på vår livsväg. Och Guds härlighet, den kan vi ana överallt. Det handlar om seende och perspektiv.
Om självförtroende
I en småstad bodde en mycket fattig flicka. Hon hade förlorat sin far, och hon och hennes mor var helt beroende av varandra. De lyckades nätt och jämnt skrapa ihop til brödfödan genom att utföra handarbeten. Flickan hade fruktansvärda mindervärdeskomplex eftersom hon aldrig hade kunnat köpa några fina kläder eller smycken.
Den julen då flickan var arton år gjorde modern något som hon aldrig hade gjort förut. Hon gav sin dotter en portmonä med pengar i och sa åt henne att köpa en present åt sig själv.
En sådan gåva var mer än flickan någonsin hade vågat drömma om, men hon saknade alltjämt mod att visa sig på stadens gator. När hon traskade iväg mot butikerna med portmonnän i ett fast grepp smög hon fram längs husväggarna och var noga med att hålla sig ur vägen för folk.
När hon gick där kunde hon se att alla hon mötte hade ett bättre liv än hon, och hon beklagade sig i tysthet: jag kan inte gå omkring här med högburet huvud, jag är den trasigaste flickan i staden. Då fick hon syn på den ynglig som hon i hemlighet beundrade mer än någon annan, och hon undrade dystert vem han skulle gå med till den stora balen som skulle hållas samma kväll.
Till slut, efter att ha slingrat sig fram och undvikit folk så gott hon kunde, kom hon fram till butiken. Så fort hon kom in fick hon syn på något: en korg med väldigt vackra hårspännen. Medan hon stod där alldeles omtöcknad sa affärsbiträdet: "vilket vackert lingult hår du har! Pröva att sätta en ljusgrön blomma i det - det kommer att bli fantastiskt." Flickan kikade på prislappen. Blomman skulle kosta nästan allt hon ägde. "Ta inte fram den", sa hon, "jag har ändå inte råd med den." Men biträdet hade redan fäst spännet i hennes hår.
Biträdet hämtade en spegel och höll upp den framför flickan. När hon såg sig själv i spegeln häpnade hon. Så hade hon aldrig tidigare sett sig själv - hennes ansikte lyste av hälsa och skönhet, och det var som om blomman hade förvandlat henne till en ängel. Utan att tveka en sekund tog hon fram pengarna och köpte blomman. Yr av ett slags upphetsning som hon aldrig känt förr tog hon emot växeln, vände sig om och rusade iväg, men krockade då med en äldre man som just kom in i butiken. Hon tyckte sig höra att han ropade något efter henne, men hon brydde sig inte längre om sådant, hon störtade bara ut. Hennes fötter vidrörde knappt marken där hon sprang.
Innan hon hann tänka efter hade hon sprungit hela vägen fram till stadens huvudgata. Hon märkte att folk sneglade förvånat på henne och hörde att de pratade om henne. Någon sa: "inte visste jag att det fanns en så vacker flicka i staden. Vems dotter är hon?" Återigen mötte hon pojken som hon i hemlighet var fäst vid och till hennes förvåning ropade han åt henne att stanna. Han kom fram till henne och sa: "Skulle du vilja göra mig den äran att gå med mig på balen?" Flickan blev vild av glädje! Hon tänkte: för en gång skull skall jag verkligen slå mig lös - jag går tillbaka och köper något mer för växelpengarna. Och så sprang hon tillbaka till butiken som i ett glädjerus.
När hon steg in log den gamle mannen genast mot henne. "Jag visste väl att du skulle komma tillbaka! Du tappade ju din blomma när du sprang ihop med mig alldeles nyss. Jag har stått här och väntat på att du skulle komma tillbaka och hämta den."
Ur "Kinesisk visdom från hjärtat" av Yu Dan
Efterföljelse - 6 i Trefaldighet
Matteus 16:24-27
Att ta sitt kors. Det låter plågsamt. Vem vill vandra en Golgatavandring? Vem vill frivilligt mista sitt liv?
Trefaldighetstidens texter är ofta moraliserande, säger man. Det gäller att se upp så att predikan inte blir moraliserande. Men jag har aldrig riktigt förstått det uttrycket. Vad är det för fel med moral?
Fast, å andra sidan, det finns ju olika sätt att se på saken. Den moral som skriver människor på näsan vad de skall göra, den moral som blir lag som tynger och blir dåligt samvete när vi misslyckas, den kan inte vara bra. Det kan inte vara tvång, tyngd och börda som Jesus vill att vi skall ta på oss. Varför skulle han i så fall säga att hans ok är skonsamt? Nej, kanske är moral fel ord. Så vad är det då att ta sitt kors och följa Jesus?
Jag tänker på dagens bön, som hör till den här söndagen. "Ge oss den helighet som är barmhärtighet för världen."
Helig, det betyder avskild. Kanske är det så att efterföljelsen, att ta sitt kors, handlar om att låta sig avskiljas från det som bryter ner, det som skiljer oss från Gud.
Här finns så många ord: småsinthet, elakhet, fångenskap, rädsla. Allt det där skiljer oss från dem vi verkligen är, de som Gud vill att vi skall vara.
Andra ord kan vara ledord för våra liv: frimodighet, frikostighet, barmhärtighet, kärlek. Stora ord, och svåra. Vilken nåd att vi får misslyckas, och försöka igen!
Samtidigt tror jag att den som på allvar bjuder in Gud i sitt liv förändras. Det sker kanske långsamt, men det sker grundligt. Men vi måste bjuda in, hålla den inre dörren öppen för Gud att verka i våra liv.
Ett sätt är att hämta kraft i nattvarden. Där får vi bokstavligen ta emot Kristus själv, och jag tror att även om det kanske inte känns så värst himlastormande varje gång, så händer det något med oss i måltiden. Jag tror att det sås små frön som om de vårdas och älskas kan växa till en blomsteräng av frimodighet och kärlek inom oss.
Att mista sitt liv, som Jesus talar om, kanske handlar om att långsamt dö bort från det som bryter ner oss och hindrar oss att vara dem vi är ämnade att vara. Att vinna sitt liv, kanske handlar om att bjuda in Gud att verka i tillvaron. Att bli ett redskap för kärleken som kommer ifrån Gud.
Det, kära vänner, är ingen moral, ingen lag, inget krav! Det är ett erbjudande som vi får gång på gång. Vägen till efterföljelse står alltid öppen. Vilket äventyr att vandra den och se vad som händer!
Äntligen balkong!
Nyputsad, nymålad och alldeles tom står den där, och väntar på att fyllas med blommor och kryddor. Jag längtar också, det riktigt kliar i fingrarna. Pelargoner, gräs, rosmarin, lavendel, persilja, dill, silverfall, citronmeliss, murgröna! Men den ekonomiska situationen just nu tillåter inte några blomstrande utsvävningar, så det är tålamod som gäller. Snart, så.
Annars är det full rulle med de 98 konfirmanderna på förmiddagarna, det är inte så många timmar men det tar mycket kraft. På onsdag gäller det, tre konfirmationer på raken, och sedan lär jag väl sova i tre år. Får man inte unna sig en glass efter den prestationen, så får man det aldrig. Dessutom har jag ordentliga planer på att skaffa månadskort på gymmet. Riktigt seriösa planer. Har till och med varit uppe och kollat in stället och försökt föreställa mig pressa i de där läskiga maskinerna. Och fnissat en stund åt den lustiga synen i mitt inre. Skall ta mig dit när det är öppet och se om det finns en tv framför löpbandet, i så fall är jag såld.
Nu skall jag ut och plantera om min stackars ensamma Mårbacka i en zinkhink. Vi hörs!
Frihet och frimodighet
"När jag nu har detta hopp kan jag uppträda med stor frimodighet och gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut. Och deras förstånd blev förstockat, ty ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp, och den lyfts inte bort eftersom det är genom Kristus den försvinner.
Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." (2 Kor 3:12-18)
Där Herrens Ande är, där är frihet. Är det inte ett underbart budskap? Frihet är nog ett av de vackraste orden som finns. Ett annat, närbesläktat, ord möter oss också i texten - frimodighet. Frihet och frimodighet hör samman, den som är fri vågar också vara frimodig.
Den här texten får mig att tänka på något som Dag Hammarsköld skrivit, nämligen det här:
Vad du måste våga: att vara dig själv.
Vad du kunde vinna: att livets storhet speglades i dig
För mig handlar Kristi förklarings dag om seendet, om att byta perspektiv och vara öppen för att se tillvarons djupare aspekter. En av de aspekterna är just friheten. Vi är fria - egentligen. Oavsett hur det känns, oavsett om vardagens grå slöja visar oss något annat. Lyft bort den slöjan, och du kommer att märka att du är fri.
För den som vänder sig till Herren, tas slöjan bort, skriver Paulus. Jag vet inte om han menar att detta klarseende är ett slags permanent tillstånd. För mig är det inte så. Jag kan överväldigas av det kristna budskapet, få ett sådant där riktigt Halleluja-moment där tillvarons djup och skönhet syns klart, men det varar inte för evigt. Kanske kan vår strävan vara att nå ett evigt, obeslöjat tillstånd, men i så fall tror jag att det är ett livslångt projekt. För mig är klarseendet något som jag kan återvända till, gång på gång. Jag vill att det skall kunna vara så ofta. För när tillvarons grå slöja lyfts bort, och jag ser klart att jag är fri, ser jag också att jag inte behöver vara rädd. Jag vågar vara frimodig. Frihet och frimodighet hör samman. Vad du måste våga: att vara dig själv. Vad du kunde vinna: att livets storhet speglades i dig. Du är fri! Våga frimodigheten!
Gulle Pippilotta!
Premiärgalopp idag i skogen på Pippilottapållen - vilken häst! Stor, balanserad och rund galopp med mycket styrka och framåtanda. Flinade över hela ansiktet hela vägen hem. Flinar nu också. Hon går verkligen från klarhet till klarhet och verkar mycket äldre och mer van än hon egentligen är. Ljuvlig att hantera, lugn och stabil i alla sammanhang. Brådmogen, skulle man kanske kunna kalla det. Passar mig utmärkt. Och så är hon söt också. Som en förvuxen ko. Gullepållen!
Hämta bilen
Skall få hem min nystädade och utlånade bil idag. Det är inte en jagga, men trevlig ändå. Bra med buckliga bilar, man behöver inte vara så nervös när man kör eftersom skadan redan är skedd. Kanske ett motto för livet?
