prastlina

Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade Jesus till dem: "Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare."

Idag handlar det om att hålla sams. Rent krasst, utan omskrivningar, så betyder Enheten i Kristus som jag ser det att vi inte skall bråka. Fint så. Vi skall hålla sams! Så håll sams! Amen!

Okej, fullt så enkelt är det kanske inte. Visst blir det konflikter ibland när man har med andra människor att göra. Det är oundvikligt. Eller? Är alla som sitter här i kyrkan idag sådana där som aldrig blir arga på eller bråkar med någon? Upp med handen den som aldrig haft en konflikt i hela sitt liv! Nej, jag trodde väl inte det heller.

Man kan ju också ha en konflikt inom sig själv. När jag var konfirmand, som några av er som sitter här idag snart skall bli, hade jag en jättekonflikt inom mig.

Jag trodde att jag för att kunna konfirmeras var tvungen att hålla med till punkt och pricka varenda sak som jag inbillade mig var KYRKANS åsikt. Som om KYRKAN skulle vara en massa fromma människor som tyckte exakt likadant om precis allting. Det var min förväntan. Som tur var hade jag en konfirmandpräst som tog mig ur den villfarelsen. Kyrkan, det är vi det, och vi har olika åsikter, olika tankar kring det mesta. Eftersom vi ÄR olika. Och vi tvistar, precis som lärjungarna i evangelietexten.

Vår käre biskop sa för ungefär ett år sedan en sak som jag tyckte var så klok att jag skrev upp det på min anslagstavla: vår kyrka har aldrig varit en åsiktsgemenskap, nej, vi är en gemenskap i tro och bön. Tro och bön, det är vad vi har gemensamt. Det går inte att rucka på. Och det är vad vi skall smaka på tillsammans under konfirmandtiden.

Den tro vi har gemensamt rymmer bland mycket annat tron att Gud har skapat oss alla. Dig och mig, varenda kotte. Det gör att vi alla har samma värde. Allas lika värde, det låter som en floskel, men oj vad viktigt det är! Speciellt när det handlar om att hålla sams.

Den som känner sitt värde behöver inte be om ursäkt för sig. Den som känner sitt värde behöver heller inte trampa på andra. Det finns ingen orsak att hävda sig om man vet att man duger som man är. (…) Hänger ni med? Inför Gud, som har skapat oss, är vi alla likvärdiga. Inte lika, men med samma värde. Det gäller mig, och det gäller den jag möter. Och kunde vi bara begripa och komma ihåg det här allihopa, så skulle det inte vara så mycket konflikter, det är jag övertygad om. Nu blir det ju det i alla fall ibland. Vad bra att vi har ordet förlåt. Vad bra att man kan börja om.

En sak som vi borde påminna oss om lite mer ofta är att vi har Anden. Guds Ande, Guds osynliga närvaro i våra liv, beskrivs ibland som en vind. Men det är ingen påträngande stormvind, ingen dånande orkan. Det är en stilla susning, som man måste lyssna efter. När vi möter andra människor, och kanske särskilt när mötet är svårt på något sätt, tror jag att det är extra viktigt att bjuda in Anden att vara med.

En del säger att man skall andas djupt och räkna till tio när man blir arg, för att inte ställa till med bråk i onödan. Det är ett bra tips, särskilt om man använder den tiden till att just bjuda in Anden. För Gud vill vara med oss i våra relationer, det är jag övertygad om. Gud vill lära oss att tjäna varandra på ett sådant sätt att ingen behöver bli utbränd av det. Gud vill hjälpa oss att hålla sams. Men Gud måste också få chansen. Och det vill åtminstone jag säga Amen till. Amen!