prastlina

Begravning, föreläsning, gudstjänst, konfaläger, vigsel, söndagsskola...
Denna vecka och veckan som följer är riktigt riktigt packad med saker. Allt är så himla roligt att göra, men oj vad svårt att hinna göra något bra av det när dygnet bara har 24 timmar.

Min kära, kära syster är en ängel och tar hand om vovven så att inte hon behöver lida, och den kära, kära fästemannen håller sig borta så att jag slipper ha dåligt samvete för honom. Så nu är det bara jag och datorn här hemma.

Datorn, ja. När det finns en stund över så kollar jag på Supernatural och stickar järnet på en halsduk till ovan nämnda syster. Den (serien alltså) började riktigt dåligt, men artar sig allt eftersom.

Problemet är bara att ikväll vid halv nio när jag gick från jobbet var jag ensam i denna enorma byggnad. Och när jag skulle släcka och larma, var jag tvungen att gå genom en helmörk, lång korridor med bara det spöklika ljuset från nödutgångsskyltarna som lyse. Och då, kära vänner, vart denna 30-åriga skräckveteran för första gången på mycket länge en smula sugig i magen! Så en liten paus i serietittandet vore kanske på sin plats. Fast det är ju så svårt att avstå...

Vi ses när vi råkas!